Bank: Det kan vara Hammarbys år

Nio poäng på tre matcher, en övertydlig markering mot solida Mjällby.

Det här kan vara året när allsvenskan spricker.

Det kan vara året när Hammarby håller.

Jag vet inte vad kyrkan har att säga om ”Just idag är jag stark” som långfredags-anthem, men här var vi.

Tele2 Arena, allsvensk fotboll, mäktiga, moderna Bajen mot budgetbönder från Listerlandet. Eller, mer krasst, de senaste årens åtta och femma mot de senaste årens femma och nia i allsvenskan.

Om det här är året då de stora och starka ska glida ifrån klungan så är det här den sortens matcher det ska märkas i.

Hade alla siffror på sin sida

Sol över Söder, sex poäng och sju raka Cifuentes-segrar i ryggen, nu skulle väl Hammarby visa att det är skillnad på en klubb som köper Joel Nilsson och låter honom spela fem minuter på slutet och en klubb som säljer Joel Nilsson från startelvan?

– Det är stängt därute, sa Hammarbys Jeppe Andersen efter 45 hårda minuter.

Jotack.

Hammarby hade alla siffror på sin sida, 8–0 i avslut och spel på Maif:s planhalva mest hela tiden, men… det var stängt därute. Det stod 0–0, och det var väl ungefär vad det borde vara. Man kan mäta omsättning, publiksnitt, sponsorer och spelartrupper bäst man vill – det är fortfarande modernt med gammalt hederligt hantverkskunnande, och det finns i överflöd i Hällevik. Maif tappade halva startelvan före säsongen, de fick Ivan Drago-monstret Jacob Bergström hjärnskakad och Viktor Gustafson röntgades efter Djurgårds-matchen senast.

Maif blev överambitiöst – ibland

Och det är bara närhistoria. Det är drygt fem år sedan Maif höll på att åka ner i division två och flörtade med konkurs. Lik förbannat kom de upp till Stockholm med full poäng, med tonåringar i laget och en total lojalitet till en spelmodell. 5-3-2, blixtsnabba defensiva omställningar, och tillräckligt med bolltrygghet för att kunna vila emellanåt.

Hammarby var lite för långsamma för att såga sig fram, inte så många vassare alternativ än tidiga inlägg från Mohanad Jeahze eller en fartfräsande, diagonallöpande Gustav Ludwigson som hotade med oreda.

Bäst lägen kom när Maif blev för överambitiöst i eget straffområde, och glömde plocka upp spelare en bit från mål, då kunde Williot Swedberg eller Nahir Besara komma till halvlägen. Men halvvägs hade Hammarby bara haft en riktigt bra målchans, ett trippelavslut från Astrit Selmani-Swedberg och Jeppe Andersen.

Annars? Stängt därute.

Maif hade i princip ingenting framåt. De ville väl, som de flesta mot Hammarby, hitta de snabba vändningarna bakom ytterbackarna, men gjorde det sällan, var för bekväma och försiktiga med bollen. Första gången Noah Elie slog en tidig, längre boll längs kanten var första gången Maif fick en kontring som såg ut som något (Mamudu Moros skott blockerades).

Gustav Ludwigson jublar efter 1–0 mot Mjällby.

Behöver inte be några böner 2022

När Mjällby är som bäst är de en sillamacka med en korianderstjälk, men utan den enkla lösningen Bergström kunde de mest sköta defensiven – det gjorde de hundraprocentigt – och be en bön för att Chansen skulle dyka upp, på en kontring eller ett långt inkast från den dunderfine lille Noah Persson.

Hammarby behöver inte be några böner alls 2022. De har så många alternativ att chanserna kommer att dyka upp även när det är stängt.

10–0 i avslut, 12–0 i avslut, 15–0, det bara fortsatte. Efter paus fick Bajen lite mer luft att spela på när Maif försökte spela sig framåt lite mer. De kom lite närmare mål, lite oftare. De blev lite mer vertikala, lite mer snabba fram, och så var det upp till Mjällby att ha koll på väldigt mycket samtidigt: Williot Swedbergs flytande steg här, Astrit Selmanis evighetsryckande där, Gustav Ludwigsons konstanta hot (inklusive roulette-finter), inläggen, insticken…

Besara är så oerhört vital

Hade Mjällby glömt något?

Just ja. Nahir Besaras fot.

Besara är så oerhört vital när det kommer till att driva upp farten och hitta variation på motståndarnas planhalva, men han har ju en frisparksfot också – och efter 56 minuter smekte han in en boll mellan backar och målvakt, som Ludwigson kunde bågnicka in 1–0 på.

Öppet därute.

Och det är väl just så det märks, skillnaden mellan de med stora muskler och de med mindre, det är så jag inbillar mig att det kommer att märkas den här säsongen, över tid.

Det allra mest lovande med Hammarbys nio poäng på tre matcher är ju det de visar i matcher som den här, mot ett tappert och välorganiserat Mjällby. Det sprakar inte, det är inte alltid så spetsigt – men det är väldigt, väldigt brett och ihärdigt. De har så många redskap, så många spelare som kan öppna en match med sitt arbete eller egenskaper. Loret Sadiku står där som en uppsamlande lagpappa framför backlinjen. Nahir Besara trummar på i 90 minuter, de släpper inte till något, det kommer anfall och avslut på så många olika sätt, och till slut brister dammarna.

17–0 i avslut mot Mjällby, 2–0 i mål efter att Mayckel Lahdo runnit igenom på slutet – assist för domare Östling, som avvaktade känsligt – och en tvärsäker seger på precis alla sätt.

De ska möta Degerfors och Sirius nu, varje match de fortsätter så här är bensin för Martí Cifuentes bygge av en ännu starkare maskin.

De är inte perfekta än, de är bara väldigt bra.

173fa21e ee4b 4587 b1da e07c4ec3466c?fit=crop&h=1900&q=50&w=1900&s=5723eda1985353ed5bf8314e004b085b4d92ec2b
Publisert:

sportbladet

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.

newsletter illustration

We want to thank the author of this article for this incredible material

Bank: Det kan vara Hammarbys år

Debatepost