Gagik, 10, flydde kriget i Ukraina – nu lever hans stora dröm: ”Den vill jag aldrig överge”

Tog med sig två saker från kriget – nu lever drömmen vidare: ”Jag vill aldrig behöva överge den”

Tioårige Gagik ställer varsamt upp sina två pokaler på hedersplatsen i fönstret.

De var allt han fick med sig från hemmet i Ukraina men nu symboliserar de visionen han fått tillbaka.

Drömmen han återfann mitt i ett blågult hjärta av barn på Värmdö.

PRIVAT

Gagik visar upp källarrummet där han nu bor tillsammans med sin två år äldre bror Arman. Där finns en dubbelsäng, en soffa och en stor tv, men erbjudandet om ukrainska tv-kanaler har familjen tackat nej till.

Mamma Varsik och farmor Rima vill inte att Gagik och Arman ska se för mycket av kriget. Hemma i Ukraina gör pappa David också fortfarande sitt bästa för att skydda sina söner.

– Vår pappa försöker lugna oss och säga att allt är bra men vi förstår att det inte är sant, säger Gagik.

f7228c98 1de0 45f3 95c0 9eae8bd61e96?fit=crop&format=auto&h=1629&q=50&w=1900&s=72b36a312c9bd95ddaff816c84d3f13de4be4050
7fa57bb4 a439 4756 9bfc 248eeaa70d8c?fit=crop&format=auto&h=1628&q=50&w=1900&s=c624240ef3169711459db0973c98a3c974a122d4

Intill sängen ligger allt han nu äger instoppat i en liten hylla.

Men pokalerna placerar han stolt på hedersplatsen nedanför fönstret.

Gagik vrider lite varsamt på troféerna när han ställer ned dem och gör sedan två tummar upp mot priserna innan han vänder sig om igen.

Leendet löper likt en hängbro från öra till öra. För efter en månad av ofattbara prövningar har tioåringen äntligen fått sin dröm tillbaka.

– Jag vill så väldigt gärna bli fotbollsspelare. Det är min stora dröm, som jag haft hela livet, och det är jätteviktigt för mig. Jag vill aldrig behöva överge den drömmen.

Vi är i en av alla gamla sommarstugor som blivit villor på natursköna Värmdö utanför Stockholm. Vid spisen i köket står pojkarnas farmor och kokar en laddning av rödbetssoppan Borsjtj, och på köksbordet frestar ett stort fat kanelbullar.

En viskning om de två kulturer som nu dagligen möts innanför de spikade väggarna.

Folke, 1,5 år, är i full färd med att demontera en av bullarna samtidigt som hans nya lekkamrater, med hjälp av en tolk över telefonen, berättar om ett liv som på en månad krossats och sakta börjat byggas upp på nytt.

Till vardags har de annars fått kommunicera med sin värdfamilj sedan två veckor via översättningstjänster på nätet. Varken Mathias eller Elin kan något av de tre språk deras nya inneboende behärskar.

– Vi såg på Facebook att de behövde hjälp med ett boende, och allt har egentligen löst sig den vägen efter det. Med kläder, praktiska frågor och annat, säger Mathias.

798625d5 e1f5 4688 92af 4391e9afbaa0?fit=crop&format=auto&h=1629&q=50&w=1900&s=23c2cc0fec42064b2b52c9a7dc1467d7ef036645
a3e872db 4ca2 4bd1 a6b2 61dc5e1753e8?fit=crop&format=auto&h=1628&q=50&w=1900&s=b3ad82d00bdcce33650bd975c42833b2f6a53705
43d2dab9 a3a6 4924 9847 8944abed7c8e?fit=crop&format=auto&h=1629&q=50&w=1900&s=c99d06f43946c102ac51b3e18c71c014523840e3

Facebookgruppen ”Välkommen till Värmdö” har under de senaste veckorna fungerat som en hjälptjänst för ukrainare i behov och svenskar med möjligheter samt stora hjärtan. Utöver erbjudanden om boenden finns efterfrågningar om allt från kläder, stekpannor och sängar.

Inlägg i gruppen som följts av andra från Värmdöbor med saker över att skänka.

Någon erbjuder ridmöjligheter, en annan något så enkelt som lite sällskap på en promenad. På ön har även ett språkcafé öppnat och i gruppen finns telefonnummer till ukrainsktalande psykologer publicerade.

Vad gör man då när det kommer en tioåring från Ukraina med två fotbollspokaler i packningen? Svaret fanns även det i Facebook-gruppen där några fotbollsledare i Värmdö IF annonserade erbjudanden om träning.

– De välkomnade oss med hjärtformationen, och det var väldigt kul. Sedan fick vi varsin fotboll och några presentkort på godis, säger Gagik.

Hur gick det att prata med de andra barnen?

– Vi pratade mest med tecken och gester. Några av tränarna pratade lite engelska med oss också. Vi gillade dem väldigt mycket.

För Gagik är fotbollen den stora drömmen. För brorsan Arman kanske mer ett välkommet avbrott i den nya vardagen.

Pojkarna har inte fått någon skolplats ännu utan tillbringar dagarna i villan på Värmdö med att försöka lära sig lite svenska mellan fotbollspassen på tomten.

Under de senare inte sällan med lilla Folke som lagkamrat.

Gagik bär varsamt med sina troféer när vi förflyttar oss mellan köksbordet, källaren och den lilla fotbollsplanen. De ser kanske inte mycket ut för världen, och den förgyllda gubben som gör en cykelspark har trots Gagiks omsorg till och med tappat en hand.

Men de behandlas ändå som en VM-pokal eller Champions League-trofé.

Gubben fick Gagik efter att ha vunnit skytteligan under en turnering i Cherson i sydvästra Ukraina. Den strategiskt viktiga kuststaden som Ryssland intog den 2 mars.

Den mer traditionella pokalen vann han efter att ha utsetts till bäste anfallare under en turnering i hemstaden Mykolaiv. Där bodde de i en lägenhet, norr om Krim-halvön, väster om belägrade Cherson och öster om Odessa som pekats ut som ett tänkbart kommande mål för den ryska invasionen.

Gagik hemma i Mykolaiv.

Familjen flydde den 4 mars, ett par dagar efter att Cherson fallit.

– Det tog två dagar från att vi bestämde oss för att fly tills vi faktiskt kom iväg. Men när de började bomba mer intensivt stack vi. Vi tog bil till Polen där en släkting mötte oss och hjälpte oss vidare med buss till Sverige. Men pappa blev kvar eftersom män inte får lämna landet, säger Gagik som är klart mest språksam i familjen.

Via olika mobilappar har pojkarna nu kontakt med pappan.

011c574f 5302 4ea8 af80 d9b56dc88b3d?fit=crop&format=auto&h=1628&q=50&w=1900&s=4f64b89d35f9a337e0ca823d3e8c7bd174f076c4
d8e32f66 1ec6 4eca 8ff8 05c05d5e453a?fit=crop&format=auto&h=1629&q=50&w=1900&s=2faa0ad82eb33537eab302431a3606f6e42db5b4

”Pappa säger att allt är okej men vi vet att det inte är sant. Vi följer vad som händer via nyheterna och Telegram och vet att han bara säger så för att lugna oss.”

”Det är illa där. De bombar och skjuter hela tiden. Det är jobbigt. Det finns liksom inget att glädja sig över just nu.”

Pappan jobbade tidigare som garvare men kör nu taxi genom krigets Ukraina för att försöka tjäna ihop till brödfödan.

Pojkarna chattar också löpande med sina kompisar och klasskamrater. Gagiks bästa vän finns i dag i Slovakien, andra i Polen eller Tyskland, men några är fortfarande kvar i Ukraina.

– Det var väldigt sorgligt att behöva lämna vårt hemland. Men vi var tvungna. Man måste ju leva. Men vi saknar träningen, vännerna och våra bästa kompisar. Det var väldigt jobbigt att behöva lämna dem.

Nere i gästrummet hjälper mamma till att gräva fram Gagiks gamla fotbollströja. Klubben heter Olimp och det är som om pojken lyckas le även med nacken när han stolt visar upp sitt namn på ryggtavlan. Arman är inte lika road men låter lillebror hållas.

Ett par timmar senare har Gagik fortfarande samma kläder på sig när han kliver ur Mathias bil på parkeringen intill Värmdövallen.

Det är sådan där pirrande svensk vårkväll som på en sekund kan radera all samlad vinterångest. I ena hörnet av planen står mopedpojkarna och sparkar sina vrister ömma i en omgång av pricken samtidigt som Gagik och Armans nya fotbollstränare ställer upp koner.

Gagik stampar på sig konstgrässkorna han fått av sina nya lagkamrater, samtidigt som Arman snörar på sig de dojor gjorda för grusspel han fick med sig från hemlandet.

De har ännu inte fått några lagkläder (rätt storlekar saknades) men smälter ändå snabbt in i barngruppen. Att lära sig reglerna till doppboll kräver knappast heller några större språkliga utsvävningar.

Det är ingen överdrift att säga att Gagik ser lyckligast ut på hela Värmdövallen när han sedan springer runt med bollen vid sina fötter. Arman är mer avmätt, men fotbollsvanan ändå slående.

Bollen ligger klistrad vid fötterna när han obehindrat byter mellan vänster och höger fot. Blicken samtidigt hög och sökande. Han skulle på ett sju dagar långt träningsläger när kriget kom och krossade deras liv, men drömmer egentligen om att bli jurist.

För brorsan finns dock bara fotboll.

Gagik berättar om målet att en vacker dag spela i italienska Juventus och om de 14 medaljerna som fortfarande hänger kvar hemma i Mykolaiv. Han beskriver hur och var han vann dem alla, och växlar mellan städer svenskarna de senaste veckorna lärt känna från nyhetsrapporteringen.

– Men jag kunde inte ta med mig alla när vi flydde.

Men här lever i alla fall drömmen vidare. Trots allt.

938e36ea 73de 479a 9266 e40eb1309b2f?fit=crop&format=auto&h=1629&q=50&w=1900&s=f05665a9c02047efd226de79881ff50b7a5b4b01
1f11b1a4 3d3d 433a bfcd 910864a94bc3?fit=crop&format=auto&h=1628&q=50&w=1900&s=65e33a1d7a7086f5efcdd87365232c1f19d6514f
b60a3199 071c 4c06 a4c7 857835b1e0a5?fit=crop&format=auto&h=1628&q=50&w=1900&s=22a62429fb6c752ecba631e610891d2cd512eb5c

Man ska samtidigt passa sig för att måla upp idrottsvärlden som någon genomgod fristad. Det påminns vi om även på Värmdövallen när en av alla mästerskapslåtar från VM 2018 börjar ljuda i högtalarna.

”För vi ska skicka våra grymma pappor till Moskva”, dånar över idrottsplatsen. ”Gula väggen upp och stå, hela världen tittar på, står upp för gul och blå.”

Det är bara fyra år sedan Sverige skickade sitt landslag till Ryssland. Fyra år sedan fotbollsvärlden kramades och pussades med Vladimir Putin.

Häromveckan bekräftade också europeiska fotbollsförbundet Uefa att Ryssland mitt under brinnande krig uttalat sin intention att nu söka EM 2028 eller 2032. Ett besked som kanske hade kunnat viftas bort med en häpen gest om det inte vore för att det ändå känns omöjligt att helt avfärda möjligheten att de faktiskt skulle kunna få ett av mästerskapen.

Idrotten i Sverige har också ofta varit snabba med att slå sig för bröstet och skryta om sin viktiga roll i samband med tidigare flyktingvågor. Att sporten välkomnar alla och är en nyckelfaktor i integrationen. Men resultatet har inte sällan blivit att många nyanlända hamnat i områden där föreningslivet varit svagt eller till och med helt utdött.

Men Värmdö är ingen sådan plats. Här finns nu såväl möjligheterna som viljan att hjälpa till.

Mathias säger att de räknar med att kunna ha familjen hos sig i åtminstone ett år. Det går omedelbart att slå fast att lilla Folke inte skulle ha något emot om det blev längre än så.

Hans nyfikna ögon är nu trötta men humöret ändå gott när han i pappas värmande famn följer hur Gagik och Arman spelar fotboll med sina nya lagkamrater. Bredvid dem står Varsik med sin mobil och filmar alltihop.

Så att även pappa David ska kunna se att Gagiks stora dröm lever. Att den yngsta sonen åtminstone inte har behövt överge den, även om resan mot Juventus tagit en för bara en månad sedan ofattbar och omänsklig omväg.

Istället för i lägenheten i Mykolaiv är det i ett källarfönster på Värmdö de två pokalerna nu står och skiner. De ser inte mycket ut för världen men de är hela världen för Gagik.

För de har redan burit hans dröm från Mykolaiv till Värmdö. Och de kommer fortsätta bära den – oavsett var i världen hans liv kommer fortsätta.

För en sak är säker: Med ska de!

Publisert:

We would love to give thanks to the author of this post for this awesome material

Gagik, 10, flydde kriget i Ukraina – nu lever hans stora dröm: ”Den vill jag aldrig överge”

Debatepost