Simon spelar allsvensk fotboll utan känsel i fötterna · Berättar om livet med obotliga sjukdomen

Simon Kroon berättar för första gången om ett liv som blivit annorlunda

Det här året har han spelat allsvensk fotboll utan känsel i fötterna, utan full kontroll över den egna kroppen.

Simon Kroon är drabbad av den obotliga nervsjukdomen MS.

Nu berättar han för första gången om ett liv som blivit annorlunda än förut – och om en karriär som trots allt ändå ska fortsätta framåt.

När han till sist fick det definitiva beskedet reagerade han knappt. Det var sent i november 2020, och i ett rum på Östersunds sjukhus meddelade läkaren att det inte längre fanns några tvivel, utan att testerna definitivt visat att Simon Kroon drabbats av den obotliga nervsjukdomen multipel skleros, MS.

Jaha.

Simon Kroon konstaterade mest bara faktum. Inga skrik, inga tårar, mest bara en nednött känsla av overklighet.

– När läkaren till slut berättade att det verkligen var MS så kände jag ingenting. Jag blev inte ledsen eller så, utan det var mer att jag var… likgiltig.

Vid det här laget hade det gått nästan två månader sedan Simon Kroon börjat misstänka att det var något som inte stämde, att saker och ting inte stod rätt till med hans kropp. Från början hade det mest varit en krypande obehagskänsla, men i takt med att symptomen blev tydligare så blev sjukhusbesöken fler och skräcken starkare.

Första gången läkarna nämnde MS som tänkbar diagnos blev Simon Kroon nästan panikslagen. Då visste han överhuvudtaget ingenting om sjukdomen, såg framför sig både en snabb funktionsnedsättning och en förkortad livslängd.

– Från början var min enda association den här filmen med Stephen Hawking. Jag hade fått för mig att det var MS som han hade drabbats av, och hann tänka att jag snart skulle hamna i rullstol och sedan dö i förtid. Men läkarna förklarade: ”Nej, det han har är ALS”. Så då uppstod nästan en lättnad i mig.

Sedan hade ytterligare tre veckor hunnit gå. Det hade skickats olika sorters röntgenbilder till specialister i både Umeå och Tjeckien, det hade tagits blodprover och ryggmärgsprover. Och det hade framförallt varit en utdragen osäkerhet och en ovisshet som närmade sig det olidliga.

– Till slut ville jag bara få ett svar. ”Säg nu att det är MS så vet jag i alla fall det”. Jag var förberedd och inställd på det. När jag satt där på sjukhuset och skulle få besked var det nästan så att jag hoppades att de skulle säga MS, så att det i alla fall inte var något ännu värre.

Simon Kroon hemma i lägenheten i Östersund.

Nu är det tisdagseftermiddag i Östersund, och nästan på dagen ett år sedan Simon Kroon fick sin diagnos fastställd. Hans lägenhet har ett paradfönster som vetter ut mot Storsjön, men när ljuset försvinner ned vid horisonten går det snabbt för novemberhimlens elva nyanser av grått att förvandlas till ett enda kompakt mörker.

Kvällen före har redan nedflyttningsklara Östersunds FK förlorat mot Mjällby i en märklig, snödränkt fyratimmarsmatch. I det officiella matchprotokollet stod Simon Kroon uppsatt som avbytare, men i verkligheten var det aldrig aktuellt för honom att hoppa in.

Han har redan bestämt sig för att avsluta sin säsong i förtid – men han har samtidigt också tagit det långt mycket större beslutet att fortsätta sin karriär och sin elitsatsning framöver.

Vägen hit? Den har varit lång, den har varit knölig, och den har varit riktigt mörk ibland. När jag ber Simon Kroon att berätta från början så väljer han att starta den 4 oktober ifjol.

Östersund mötte då AIK hemma. Kroon gjorde själv sin första allsvenska start efter ett par månaders skadefrånvaro, och var nästan lite överrumplad av hur bra och lätt allt kändes. Men samtidigt som ÖFK jagade kvittering blev han så intrasslad i en närkamp.

– Jag blev fälld, och sedan trampad här på handleden.

Simon Kroon pekar, håller upp sin högra hand.

– Det var som att jag tappade känseln. Jag spelade ändå vidare hela matchen, men nästa dag hade jag fått någon sån här stickande känsla i tummen och pekfingret. Jag frågade sjukgymnasten, men hon förklarade att det är sånt som kan hända om en smäll liksom träffat nerverna.

Hela tiden kändes det som att jag precis kommit in efter att ha varit ute länge i kylan utan vantar. Det stack, hettade på ett liksom onaturligt sätt.

Från början tänkte inte Kroon så värst mycket mer på saken, men veckan som följde skulle visa sig bli kantad av mer eller mindre tydliga varningssignaler. Först kändes det konstigt och kraftlöst när han försökte spela golf. Sedan spred sig domningarna till de andra fingrarna och en bit upp på underarmen.

– Hela tiden kändes det som att jag precis kommit in efter att ha varit ute länge i kylan utan vantar. Det stack, hettade på ett liksom onaturligt sätt.

Den helgen åkte sedan Simon Kroon på spa med sin sambo, Anna. När de kommit fram simmade han några längder i en av bassängerna och tog en massage­behandling, men redan samma kväll försvann känseln både högre upp i armen och bak mot ryggen på den högra sidan av kroppen.

Morgonen efter ringde han ÖFK:s lagläkare.

– Hon frågade: ”Kan du göra någon armhävning?”. Så jag gick ner och gjorde tio armhävningar, och det var inga problem. Men tio minuter senare kände jag hur jag började tappa känseln i bröstet också.

Nu började Simon Kroon bli rädd på riktigt. Fler samtal med lagläkaren, med sjukgymnasten, med sjukvårdsupplysningen. Tillbaka i Östersund åkte han in till akuten, i första hand för att undersöka ifall han drabbats av något som heter Guillain-Barrés syndrom.

– Men när jag kom in så avfärdade läkarna det direkt. ”Det är det i alla fall inte”.

Den gången skickades Kroon hem utan diagnos eller uppföljning, och han försökte genomföra den efterföljande träningsveckan som vanligt. Kanske var det som läkarna sa ändå, bara någon nerv som hamnat i kläm på ett ovanligt sätt…?!

Tanken var att han skulle starta den allsvenska matchen mot Sirius borta den helgen. Dagen före körde han sitt vanliga uppmjukningsprogram, rullade igenom benen med en foam roller.

– Men så fort jag sedan skulle gå in på planen kändes det bara… helt fel. Nu domnade högerbenet också. Jag tittade ner på min högersko – ”Fan, är den för liten?” – för det kändes som att foten inte fick plats i den. Sedan skulle vi börja med en övning, diagonala 20-meterspassningar… Första jag slog missade jag med minst 15 meter, fick knappt ens upp bollen i luften. ”Vafan var det…?”. Andra passningen missade jag sedan med 20 meter åt andra hållet. ”Detta är inte klokt, vad är det som händer?”.

Under spelövningen som följde mötte sedan Simon Kroon en boll och skulle vända upp. Han vred upp kroppen, men när bollberöringen väl kom visade det sig att foten inte följt med i vändningen.

– Bollen studsade bara rakt upp, och jag snubblade till. Jag sa bara: ”Det här går inte! Jag vet inte vad det är som händer, men det här funkar inte. Det är helt omöjligt att det bara är någon nerv som hamnat i kläm eller något – något måste vara fel på riktigt”.

Simon Kroon åkte tillbaka till sjukhuset. Mer ihärdig den här gången, och också tagen på större allvar. En läkare frågade ifall det fanns några nerv­sjukdomar i släkten, tester togs och för första gången nämndes också MS som en tänkbar förklaring.

Kroon blev kvar på den neurologiska avdelningen i tre dagar, innan han skickades hem i väntan på svar. De skulle dröja flera veckor.

– Under hela den perioden blev känslan i kroppen bara sämre och sämre. Någon gång hade jag handlat mat, och skulle bära kassarna upp för trapporna till lägenheten. Efter det fick jag så kraftiga stickningar i högerarmen att jag hade svårt att sova. Sedan kunde jag knappt ens hålla i en penna, det var i princip omöjligt att skriva något. Att spela Playstation fanns inte. Satt jag med mobilen ett litet tag var det som att högerhanden började krampa så mycket att jag inte kunde röra fingrarna.

Att träna fotboll var inte aktuellt. För att ändå hålla igång någorlunda försökte sig Simon Kroon på några kortare promenader.

Jag hade svårt att skaka av mig den där bilden av att jag skulle sitta i rullstol.

– Då började det skaka i min rygg. Det var som att det var en tråd inne i ryggen som vibrerade konstant. När jag försökte sova kändes det som att hela ryggen skakade, trots att kroppen inte rörde sig.

Nätterna var värst. Att kroppen darrade var en sak, men att huvudet rusade var ännu jobbigare. Det hann googlas en del under den här tiden, och internet­träffarna förde sällan något gott eller lugnande med sig.

– Jag hade svårt att skaka av mig den där bilden av att jag skulle sitta i rullstol. Det var extremt jobbigt. Mycket ångest, mycket rädsla, kunde inte sova på nätterna… Flera gånger tittade jag på klockan innan jag hade lyckats somna, och den var typ 06.30.

När ytterligare tre veckor hade hunnit gå och läkarna väl hörde av sig så var det inte längre rädsla som fyllde Simon Kroon, snarare utmattning. Allt skulle vara bättre än detta, än de ändlösa nätterna fyllda av domedagsscenarier. Ett besked bara, det var allt han önskade sig. Nästan vilket besked som helst, så länge det innebar att dagarna fick tydliga konturer igen.

Och så kom då beskedet. Så kom bekräftelsen som innebar att bokstäverna MS alltid skulle vara en del av livet framöver.

Tiden som följde bestod sedan mycket av att hämta in information. Riktig information, hållfast information snarare än skräckscenarierna på internet.

– Och det var väldigt stor skillnad mellan det som stod där och det som läkarna förklarade för mig. MS-medicinerna har gått framåt så oerhört mycket, så får man bara tillgång till dem ska man överhuvudtaget inte behöva få de här skoven som sätter ner funktionsdugligheten.

Allt det lät såklart betryggande och bra, men hela tiden fanns det ändå en överskuggande fråga som hängde över allt annat utan att få något klart och tydligt svar.

Fotbollen…? Hur skulle det bli med fotbollen?

Ända från första början hade sporten utgjort en oerhört stor del av Simon Kroons liv. Han kommer från en friidrottssläkt, överfull av medaljer och rekord. Mormor Inga-Britt kom sexa på OS i höjdhopp 1960, morfar Inge vann SM-guld på 100 meter. Mamma Annika tog SM-guld på den korta stafetten, hennes syster Susanne VM-silver i höjdhopp 1985. Pappa Johnny hade det svenska rekordet på 1 500 meter i nästan 35 år.

Neurologen försäkrade att det inte finns någon medicinsk risk med att fortsätta med fotboll

Själv virvlade ju Malmö-pågen Simon Kroon in på den stora svenska fotbollsscenen samtidigt som MFF tog avstamp ut i Europa. Det var han som spelade fram Markus Rosenberg till det klassiska avgörandet mot Red Bull Salzburg 2014, och senare samma höst gjorde han själv ett Champions League-mål mot Olympiakos borta. Han lämnade sedan Malmö för den danska ligan när han var 22 år. Då hade han vunnit SM-guld två gånger, spelat på såväl Juventus Stadium som på Bernabéu.

Fem år senare hade inte det stora lyftet riktigt kommit, men som 27-åring presterade Simon Kroon på hög skandinavisk nivå och drömde fortfarande stort. Han såg det alltjämt som att hans karriär bara hade börjat, som att det bästa låg framför honom.

Men nu då…?

– Neurologen försäkrade att det inte finns någon medicinsk risk med att fortsätta med fotboll, att det inte är något som riskerar att provocera fram nya skov eller förvärra något. Snarare är det bara positivt att träna, bra för sjukdomen att hålla sig aktiv. Men sedan är det ändå väldigt individuellt vad man klarar av, det är ingenting som går att garantera på förhand.

Tätt efter diagnostiseringen klarade Simon Kroon inte av så värst mycket alls. Glesa träningspass med väldigt låg intensitet tog hårt på honom, och just när han gradvis skulle börja stegra påfrestningsnivån så kom ett bakslag av annan karaktär.

– På julafton så fick jag corona. Och jag blev riktigt dålig. Efter några dagar blev det så tungt och jobbigt med andningen att jag fick ringa ambulans. Visserligen blev jag bara kvar på sjukhuset en natt, men sedan höll ändå problemen av coronan i sig jätte länge.

Simon Kroon blev i praktiken sängliggande i ytterligare två månader, och det var först i skarven mellan februari och mars som han kunde återuppta någon form av elitidrottsträning. I det läget hade han egentligen bara genomfört fem tränings­pass under de föregående fem månaderna – och den allsvenska premiären 2021 låg inte mer än en månad bort.

 
Den 12 april inledde Östersunds FK den allsvenska säsongen med en borta­match mot Kalmar FF, och för första gången på ett drygt halvår var Simon Kroon tillbaka i matchtruppen. Det var tänkt som en ljus dag att njuta av – en triumfatorisk återkomst för de få som visste – men blev i själva verket en bister besvikelse.

– Jag var överhuvudtaget inte redo, vare sig mentalt eller fysiskt. Efter att jag hade hoppat in tog det inte mer än fem minuter innan jag märkte: ”Fan, nu börjar jag tappa känseln”. Det började sticka i fingrarna, i handen – och sedan spred dig sig genom hela kroppen, ner i båda fötterna.

När matchtiden närmade sig slutet stod det fortfarande 0–0. Kalmar pressade högt, och i ett läge gick Simon Kroon neråt i planen för att ge sin målvakt Aly Keita ett passningsalternativ.

Det var inte kul att spela och känna sig så begränsad. Det kändes skit

– Medan bollen kommer mot mig känner jag: ”Fan, jag vet inte var jag har min fot”. Så istället för att titta på bollen måste jag titta ner på foten, försäkra mig om att den verkligen har följt med kroppen och vinklats upp när jag liksom ställt mig i läge för min förstatouch. Om jag missade skulle de få ett tre-mot-två-läge rakt framför vårt mål och förmodligen avgöra.

Vid just det tillfället gick det bra, men helhetsintrycket var ändå nedslående.

– Jag kände ju… ”Vafan sprang jag ner och mötte för? Vafan gör jag ens här?”. Resten av matchen höll jag mig bara osynlig ute på kanten, och efteråt kände jag en väldigt stark besvikelse över att jag varit naiv nog att hoppas på att det skulle kännas bättre. ”Hur fan ska detta gå?”. Det var inte kul att spela och känna sig så begränsad. Det kändes skit.

Hela den allsvenska våren fortsatte sedan på ungefär samma tröstlösa sätt. Simon Kroon startade ibland, hoppade in ibland, vilade helt ibland. Han hittade ingen kontinuitet, vilket naturligtvis berodde på att hans kropp inte gav honom någon möjlighet.

– Mitt fysiska skick var det absolut sämsta jag haft under hela min karriär. Jag kände en enorm trötthet i kroppen, var så tung och stum i benen att det inte ens går att förklara. Läkarna trodde att sviterna av corona kanske också påverkade, så när jag skulle börja träna var det som att jag redan hade spelat en 90-minutersmatch och var helt slut. Det hände absolut ingenting när jag skulle försöka accelerera, det var som att jag sprang i kvicksand medan de andra sprang på löparbanor. Som spelare tappade jag bort mig själv fullständigt. Jag såg ytor som jag borde springa in i för att få bollen – men jag orkade helt enkelt inte. Jag behövde vila.

 
Vändningen kom sedan under sommaruppehållet, eller i alla fall framstod det så.

En dag på Limhamns Idrottsplats hemma i Malmö insåg Simon Kroon att kroppen plötsligt svarade. Han var lätt i steget igen, han kunde göra kvicka riktningsförändringar och trycka ifrån – och för första gången på väldigt länge upplevde han något som liknade lycka.

Framtiden såg plötsligt ljus ut igen, och när Allsvenskan återupptogs startade också Simon Kroon fyra matcher i rad. Han gjorde mål mot IFK Göteborg, berättade för sina närstående hur mycket bättre allt kändes.

I själva verket var det nästan lika illa som förut. Kroon hade tagit ett medvetet beslut att tänka positivt – att inte fastna i destruktiva tankemönster – men tvingades inse att han lurade både sig själv och sin omgivning.

– ”Om jag försöker vara positiv så kommer det nog ändå att kännas bättre”. Även om jag varit tung i benen hade jag försökt inbilla mig själv att det egentligen kändes skitbra. ”Du är inte trött, det är bara att köra!”. Till viss del hjälper nog det tankesättet – det är jag helt övertygad om – men det kan liksom inte ändra på medicinska realiteter. Just den här perioden var nästan den allra jobbigaste, för när jag var ärlig mot mig själv var jag helt knäckt. Jag hade gått och byggt upp förhoppningar under sommaren – haft den där dagen då allt kändes bra igen – men det hade varit någon sorts självbedrägeri.

Kroppen hängde fortfarande inte med. 90 minuter av fotboll krävde nästan en hel vecka av återhämtning, och ekvationen gick helt enkelt inte ihop.

Under själva matchen gick jag mest och tänkte för mig själv: ”Vafan gör jag här?”

– Jag kunde ta mig igenom en match – men i utbyte krävdes i så fall att jag inte gjorde någonting alls under resten av veckan. Var det så det skulle vara? Var detta det nya normala? I så fall skulle så mycket av livet försvinna. I så fall skulle hela mitt hopp om att någonsin kunna utvecklas och bli en bättre fotbollsspelare och kanske komma vidare i karriären bara dö.

En ganska stark strimma av hopp återstod ändå, eftersom Simon Kroon skulle få byta MS-medicin i början av augusti, växla över till beprövat högeffektiva Mabthera.

– Den går in och dödar alla celler av en viss typ. Det är miljontals såna celler, så det blir verkligen ett massmord inne i kroppen.

För Simon Kroon innebar dock behandlingen en rad mer eller mindre påtagliga biverkningar. Först fick han allergiska besvär, som satte ned immunförsvaret och i sin tur övergick i en sjukdomsperiod och en molande huvudvärk som dröjde sig kvar under flera månaders tid.

Möjligheterna att spela allsvensk fotboll blev inte större, tvärtom. Kroon gjorde några fler försök, men det blev egentligen bara svårare för varje match.

– Jag startade mot Kalmar hemma i slutet av augusti, men under själva matchen gick jag mest och tänkte för mig själv: ”Vafan gör jag här?”. Isak Ssewankambo slog en passning mot mig… Den var väl kanske en halvmeter fel, men i vanliga fall hade jag inte haft några problem att hinna ta den. Nu var det bara tvärstopp. Bollen gick förbi mig utan att jag ens reagerade, utan att jag ens försökte.

Efteråt fick jag min sån här GPS-statistik från matchen. Två sprints under hela matchen hade jag orkat med

Under pausvilan frågade ÖFK:s dåvarande tränare Amir Azrafshan hur Simon Kroon kände sig. ”Som skit”, kom svaret. Han hade huvudvärk, mådde illa och bytte i stort sett ut sig själv efter mindre än en kvart av andra halvlek.

– Efteråt fick jag min sån här GPS-statistik från matchen. Två sprints under hela matchen hade jag orkat med. Det är typ som Andrea Pirlo under EM 2012 – men jag är inte Pirlo. Det här med löpningar och explosivitet ska ju liksom vara min grej.

Sedan dröjde det nästan en månad innan Simon Kroon syntes till på en allsvensk fotbollsplan igen, då med ett par inhopp mot Elfsborg och Örebro.

– Mot Örebro fick jag en smäll och försvann någon sekund. Hjärnskakning. Och sedan dess har jag egentligen inte hämtat mig. Sedan dess har jag haft en massa huvudvärk, även om det har varit svårt att göra skillnad på vad som är vad: ”Beror det här på min MS eller på min hjärnskakning?”. Men ja, egentligen… Vad spelar det för roll vad som är vad?

Matchen mot Örebro spelades den 22 september, och den såg ut att bli Simon Kroons sista elitmatch. Han hade funderat en längre tid, tills det inte längre fanns något kvar att fundera på. I det här läget kändes beslutet oundvikligt.

– Egentligen bestämde jag mig för att lägga av. Jag kände verkligen: ”Nu är det slut, jag kommer inte längre”. Och den känslan blev bara starkare och starkare. ”Nu har jag hållit på med den här konstgjorda andningen tillräckligt länge, nu är det nog”. Jag såg ingen annan väg.

Simon Kroon började titta på vad som egentligen gällde med försäkringar för fotbollsspelare som tvingades avsluta karriärerna på grund av skada eller sjukdom. Han försökte identifiera andra karriärvägar framöver, grubblade på vad han skulle vilja göra av resten av sitt liv.

– Men det jag kom fram till var att jag inte tycker att någonting annat än fotboll är kul. Och att jag inte gillar någon av de roller som finns inom fotbollen som inte går ut på att spela.

Simon Kroon skrattar galghumoristiskt.

– Nämen, om jag ska göra något så vill jag göra det helhjärtat – och jag brinner inte för någonting annat. Det är sanningen. Det närmaste jag kommer är att jag tycker att golf är en ganska kul hobby, men det funkar inte heller för mig att spela längre.

Och om man inte kan tänka sig att göra något annat än att spela fotboll? Då får man väl helt enkelt lov att försöka med fotbollen lite till. När Simon Kroon ringde till sin familj för att berätta att han bestämt sig för att sluta försökte de få in honom på andra tankebanor, eller i alla fall bromsa in lite på den inslagna vägen.

Han visade sig vara mer mottaglig och mer lättövertalad än han själv hade trott.

Om jag ska göra något så vill jag göra det helhjärtat – och jag brinner inte för någonting annat

– Min syster tände ett hopp i mig som i stort sett hade slocknat. Hon frågade: ”Men varför har du bråttom? Varför stressar du?”. Och jag blev lite ställd. Egentligen finns det inget rationellt skäl att sluta här och nu. Läkarna säger att det mycket väl kan bli så att jag bara känner mig bättre och bättre. Så varför inte vila ikapp ordentligt, bygga upp fysiken från början och sedan se hur det känns nästa år…?

Även Simon Kroons mamma Annika nådde fram till sin son med sin egen berättelse. Hon var mitt uppe i sin friidrottskarriär när hon råkade ut för en otäck bilolycka. Fruktansvärt när det hände, såklart, men på lite längre sikt någon form av mental befrielse.

– Hon var ute och cyklade när hon blev påkörd – klämd mellan två bilar i någon smitningsgrej – på ett sätt som gjorde att hennes ben exploderade. Först var det nära att benet behövde amputeras, och sedan fick hon höra att hon skulle vara glad ifall hon någonsin kunde gå igen. Men hon kom ändå tillbaka och slog sitt eget personliga rekord, sprang snabbare än hon någonsin gjort. Själv tror hon att det berodde på att det inte längre fanns några förväntningar på henne, och jag kan känna igen mig i den tanken nu.

Den 15 oktober kom så nyheten. Simon Kroon förlängde sitt kontrakt med Östersunds FK med ytterligare tre år, fram till och med 2024.

För dem som inte kände till bakgrunden var det väl inte ett besked som fick ögonbryn att höjas, men för de invigda utgjorde det en rätt dramatisk helomvändning. Under så lång tid hade så många tecken pekat i motsatt riktning.

Men det är som det är med kärleken till fotbollen. Ofta är den så stark att räcker med en strimma av ljus för att du ska klamra dig fast vid den.

– Liksom… vad har jag att förlora? För mig handlar mycket om att orka med mentalt, om att acceptera att det kan bli bakslag framöver också. Men det finns inget medicinskt som säger att det inte kommer att gå, att Simon Kroon måste sluta spela fotboll. Tvärtom säger läkarna att det mycket väl kan bli bättre, att nästa säsong kanske blir klart lättare än det varit i år. Ska jag då avstå från den möjligheten, utan att ens utforska den…?

Jag vill verkligen undvika den där känslan av att vara… ett offer som de ska tycka synd om

De berörda inom Östersunds FK har informerats gradvis om Simon Kroons situation. Läkarteamet och folket i den sportsliga ledningen har naturligtvis varit införstådda från allra första början. De närmsta kompisarna i laget fick också veta tidigt, innan Simon Kroon sedan berättade för resten av truppen under försäsongsträningen i våras.

– Det var… väldigt jobbigt, faktiskt. Jag ville få det sagt eftersom det känts som att jag gått runt och ljugit eller i alla fall undanhållit sanningen. Samtidigt ville jag verkligen undvika den där känslan av att vara… ett offer som de ska tycka synd om. Men till sist så kände jag: ”Det får bli som det blir, jag behöver få säga det här”.

Hur har reaktionerna varit från laget och klubben?

– Väldigt fina. Både Amir (Azrafshan) och ”Perry” (Hansen) och hela ledarstaben har varit jätteförstående, jättestöttande. Och sedan vill jag verkligen nämna sjukgymnasten Jenny Larsson och fystränaren Oscar Ljungblom, som var helt ovärderliga för mig. Tillsammans med dem har jag i princip kunnat styra mitt eget upplägg, kunnat komma och gå som jag vill. Och jag är djupt tacksam för det.

Även om hans närmaste omgivning har vetat har Simon Kroon hittills valt att hålla sin sjukdom dold för en bredare allmänhet. Men ett helt år har gått nu, och det har blivit dags att berätta för alla som kan tänkas vilja lyssna.

– Anledningen till att jag hållit det hemligt har först och främst varit att jag själv velat landa i det – men sedan har jag också känt att jag inte velat bli någon poster boy för MS. Att det ska vara det första folk tänker och säger när de ser dig spela en match eller vad som helst: ”Där är han som har MS”. Inte heller vill jag bli bedömd utifrån det: ”Han var ändå riktigt bra, med tanke på att han har MS”. Så vill jag egentligen inte att det ska bli, och det är därför jag inte har sagt något. Men nu har det gått så lång tid att jag bara känner… det skiter jag i.

Fram till och med nu har det egentligen bara funnits en enda fotbollsspelare i hela världen som fortsatt på elitnivå trots konstaterad MS, och som genom en tillfällighet kommer även hon från Sverige.

Hon hjälpte mig så väldigt mycket genom att berätta sin historia

Emma Lundh blev diagnostiserad då hon fortfarande spelade allsvenskt med Vittsjö, och har den här säsongen representerat Bollstanäs i Elitettan. Hon var en av de första som Simon Kroon ringde ifjol, och han kan fortfarande hämta kraft ur det samtalet.

– Att prata med henne gav mig så extremt mycket mer än alla olika samtal med läkare eller psykologer, och det är ju också något jag har med mig nu… Hon hjälpte mig så väldigt mycket genom att berätta sin historia – så kanske kan jag också göra något för någon annan genom att berätta min.

Just nu är Simon Kroon inne i en period av återuppbyggnadsträning utan tydlig tidsram. Kanske kommer han att känna sig redo för spel när nästa säsong drar igång, kanske kommer han behöva längre tid för att ta sig tillbaka dit han fysiskt vill vara.

Det får ta den tid det tar, det får bli som det blir. Trots allt finns det ju olika typer av ovisshet – av otrygghet – och när 2021 nu snart ska gå över i 2022 är Simon Kroon fortfarande professionell fotbollsspelare. Det har funnits gott om tillfällen under det senaste året då han tvivlat på om det verkligen skulle bli så.

– Jag skulle kanske inte säga att jag är på en bra plats just nu, men det är i alla fall… Bättre. Ibland har jag känt gentemot läkarna: ”Det hade varit enklare ifall ni bara sa att det inte gick. Så att jag inte behövde hålla på och anstränga mig och försöka bara för att bli besviken och frustrerad”. Men så känner jag inte längre. Nu är jag istället tacksam för att ha kvar den här möjligheten, och jag har bestämt mig för att verkligen göra allt jag kan för att nå nivån där jag vill vara. Tidigare såg jag väl en hel del hinder när jag tänkte på framtiden, men nu ser jag inga begränsningar. Att jag kan titta framåt mot de år som kommer och veta att jag ska spela fotboll då också… Det känns positivt, det gör verkligen det. Det känns ljust.

Publisert:

We would like to say thanks to the writer of this article for this amazing content

Simon spelar allsvensk fotboll utan känsel i fötterna · Berättar om livet med obotliga sjukdomen

Debatepost